All posts by Arne Bivrin

I rampljuset

I rampljuset
I rampljuset

Det var en fantastisk vindstilla morgon i Lake Clark National park i Alaska. Vi rundade en udde i den blanka sjön – och där var hon! En mamma med en ettårsunge. Hon brydde sig inte om oss. Hon dök efter lax och dök upp ur vattnet – just där den låga morgonsolen lyste in mellan några träd. Och så ruskade hon på huvudet, jag var redo med kameran och en snabb titt på displayen: det var en bild jag drömt om att ta. Nu var resten av dagen bonus.

Herr Melin

Herr Melin
Herr Melin

Varje tur i naturen blir unik. Även om det är en välkänd och ofta besökt stig, blir upplevelsen aldrig den andra lik.

I januari 2008 var jag på väg till fots mot en å utanför Kuusamo i nordöstra Finland. Tillsammans med naturfotografen Lassi Rautiainen skulle vi försöka fånga uttrar och strömstarar på bild. Väl framme vid vårt gömsle, såg Lassi något i ögonvrån – något vitt som yrde fram och tillbaka, över och under snön. Som tur var hade vi våra kameror redo med teleobjektiv. Under några minuter sprang Herr Melin omkring i vattenbrynet på jakt efter något ätbart. Då och då stannade han till och spejade. Vår position var inte den bästa. Några buskar och små träd skymde sikten.

Instinktivt fick jag en idé om en bild med en inramning av hermelinen genom några grenar. Inte långt därefter stannar han till så att jag kan luta mig framåt en aning och fånga bilden jag ville ha. Till sist fann han en fisk som han bärgade inåt land i stora hopp.

Hela förloppet varade inte länge, och hermelinen återkom en eller två gånger. Sedan gick Lassi och hämtade stativ. Vi förbättrade positionen något och väntade. Efter en och en halv timme gav vi upp i kylan och klev in i gömslet. Någon öppning åt hermelinhållet hade tyvärr inte gömslet. Uttrarna hade annat för sig, men en strömstare fiskade tappert i det iskalla vattnet. En upplevelse bara det.

I am the Walrus

I am the walrus
I am the walrus

Valrossar är fascinerande djur, klumpiga på land och förbluffande smidiga i vatten. Tyvärr har de jagats ganska hårt, men idag får de vara ifred kring Svalbard. Därför kunde vi komma dessa hannar ganska nära vid Wahlbergöya i Hinlopen. De betraktade oss lika nyfiket som vi njöt av deras mäktiga närvaro. Frustande och stånkande simmade de runt oss, och tittade. Kanske var det första gången de såg människor.

I bakgrunden anas Spetsbergens arktiska berg och det speciella ljuset. Ett minne för livet.